KopjeOnder

Efter rotegång kom fattigauktion

För barn förbjöds rotegång år 1847 och de blev då föremål för fattigauktioner istället. För vuxna så var fattigauktioner också vanligt nu för de som inte fick bo i fattigstuga. I samband med att rotegång förbjöds för barn kom en viktig reform inom fattigvårdsområdet.

Den så kallade fattigvårdsförordningen kom som stadgade att alla socknar i hela Sverige skulle ha en fattigvårdsstyrelse. Sverige var på denna tid ett mycket fattigt land, faktiskt ett av Europas allra fattigaste. År 1840 fanns det omkring 530 00 hushåll på landsbygden i Sverige. Av dessa var cirka 30 000 hushåll beroende av allmosor för sin överlevnad.

Ytterligare 120 000 av de 530 000 hushållen var dessutom beroende av något slags understöd. Med en folkmängd på runt tre miljoner invånare var andelen fattiga stor, vilket var den största anledningen till den nya reformen som kom år 1847.

Fattigauktion

I fattigstugorna var det väldigt blandat med äldre människor. Här fanns de som saknade möjlighet till egen försörjning, tillsammans med sjuka och handikappade äldre. Alla socknar hade dock inte en fattigstuga av diverse anledningar. Hamnade man inte på en fattigstuga blev man föremål för fattigauktion. Fattigauktion var en form av vård av den fattiga där man helt enkelt auktionerade bort den fattiga till den som krävde minst ersättning från socknen för att ta hand om personen. Man kallades då för fattighjon och var den som då tog del av socknens fattigunderstöd.

Fattighjonen var inte enbart äldre utan först och främst var det de som var arbetsoförmögna av olika anledningar. Man kanske hade en fysisk eller psykisk sjukdom, var obotligt sjuk eller gammal och fattig. Även barn utan anhöriga kunde auktioneras ut som fattighjon. Många socknar föredrog fattigauktion framför att bygga en fattigstuga. Anledningen till det var enkel, det var helt enkelt billigare för socknen.

Genomförandet av en auktion

I sockenkyrkan publicerades varje år ett plakat med första klassens fattighjon. Sedan hölls en fattigauktion den sista söndagen före jul efter predikan. Den som då erbjöd sig att ta hand om hjonet för lägst ersättning av socknen var budet och förväntades nu arbeta för budvinnaren efter förmåga. Socknen ersatte den som lade det vinnande budet för kost, logi, kläder, eventuell sjukvård och begravning av hjonet ifall det blev aktuellt.

Flera berättelser om fattigauktionerna har beskrivits, bland annat en fattigauktion som ägde rum år 1908 finns väl dokumenterat i text. Dagen för denna auktion samlades köpare och fattighjonen i församlingen. Denna dag fanns ett 20-tal fattiga, utslitna och orkeslösa barn och vuxna till salu. Fattighjonen fick komma fram för att beskådas varvid ordföranden började auktionen. Först var det barnens tur och de såldes för allt mellan 20 och 40 kronor per år. Sedan var det de äldres tur denna dag och bland annat såldes en blind 70-åring till sin gamla vårderska för 10 kronor per år. På detta sätt fortsatte det tills alla fattighjoner var sålda. Fattigauktion förbjöds till slut i Sverige år 1918 i samband med att fattigvårdslagen kom. De sista fattigstugorna omvandlades samtidigt till ålderdomshem men vägen till den moderna omsorgsvården hade bara börjat.