KopjeOnder

En ny syn på de äldre

När man började se på de äldre som individer som hade behov började den gamla omoderna äldreomsorgen att förändras sakta men säkert. Nya arbetstillfällen växte fram då nya roller inom offentlig omsorg kom till. De äldre skulle nu få en bättre livsstandard med fler former av vård.

Hemvård

Att de äldre skulle få möjlighet att stanna kvar i sin lägenhet ifall det bedömdes som lämpligt kom man fram till redan på 1940-talet, åtminstone så framfördes önskningar om det då. 1952 utfärdade socialstyrelsen de fösta direktiven för hemvård för de äldre. Samma år kom även raka besked från regeringen att man inte skulle behöva flytta från sin bostad bara för att man behövde enklare hjälp i hemmet eller för att man var fattig. Folkpension, hemvård och sjukhem skulle hjälpa till med denna ambition. Hemvård var en ny form av äldreomsorg som kom att växa fram på 1950-talet. Dock hade det sedan 1920-talet funnits hemhjälp, fast för mödrar som behövde tillfällig hjälp. En organisation som bedrev denna form av hemhjälp var Röda Korset som hade så kallade hemvårdarinnor. Röda Korset var först med att utöka denna form av hemhjälp till ensamma äldre personer som behövde kortare tillsyn i hemmet varje dag. Röda Korset bedrev med andra ord den första formen av hemvård. Hemsamaritvård började bedrivas i mitten av 1950-talet av kommunerna och hemtjänst fanns i slutet av 1950-talet i mer än hälften av landets kommuner. I början av 1960-talet var det endast 26 kommuner i Sverige som inte hade hemtjänst för äldre.

Sjukhemmen och långvården

Äldreomsorgen kom att kraftigt byggas ut med start i mitten av 1960-talet. Detsamma gällde långvården. Sjukhemmen, som ingår inom äldreomsorgen, fungerar som ett hem för äldre som är i behov av medicinsk vård och omsorg dygnet runt. Man får visserligen inte bo kvar i sitt eget hem, men istället för ett ålderdomshem så kan ett sjukhem fungera som en egen liten lägenhet där man får tillgång till den tillsyn och vård man behöver dygnet runt. Långvården var en ny form av vård som kom till i slutet av 1960-talet. Här skulle patienter med kroniska sjukdomar kunna behandlas under lång tid. Många som befann sig inom långvården hade diagnoser som demens, strokerelaterade sjukdomar, ortopediska och reumatiska sjukdomar. Även de med tumörsjukdomar fanns på långvården. Långvården ansågs vara bättre än ålderdomshemmen men det var absolut ingen plats man strävade efter att hamna på. Det var trots allt en form av institutionsboende med flerbäddsrum och det egna inflytandet var litet. Dock så var det positiva att här fanns bra bemanning i form av läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och kuratorer. Det var ett steg i att göra äldreomsorgen till något bättre, att se att alla äldre som inte klarade sig själva hade samma behov, utan individuella behov. Att dela in äldreomsorgen i långvård, sjukhem, ålderdomshem och hemvård var ett stort steg i rätt riktning; att se att de äldre hade olika behov som var tvunget att mötas med individuella lösningar. Mer fanns dock att göra.