KopjeOnder

Förändringar inom äldrepolitiken

I och med den nya fattigvårdslagen år 1918 blev ålderdomshem en kommunal skyldighet. Ålderdomshemmen fungerade dock som en fattigstuga och många menar på att det var bara namnet som ändrades. En materiell förbättring kunde dock märkas i de fall det byggdes nytt. Ålderdomshemmen kunde se fina och pampiga ut på utsidan men när man klev in fick man en helt annan bild då insidan sällan var en vacker syn. Fyra personer delade på ett rum och sängarna liknade de sängar militären hade. Alla blandades. Sinnessjuka, gamla och handikappade. Det var fortfarande en lång väg mot en humanare omsorg.

Äldrepolitiken förändras

En viss förbättring kunde börja märkas av på 1930-talet, då togs det åtminstone beslut som så småningom skulle leda till att de äldre inte bara får hjälp, utan även rätt hjälp. År 1935 började äldrepolitiken delas upp i tre olika områden. Det handlade om pensioner, bostadspolitik och omvårdnad. Detta skedde samma år som pensionssystemet stärktes vilket såg till att cirka 75 procent av de äldre hade någon form av pension, en siffra som ett par år senare vuxit till 90 procent. Det var till följd av detta som beslutet att dela upp äldrepolitiken togs. De äldres problem med att försörja sig började avskiljas från andra problem på äldre dar som rörde bostad och vård.

Den inflytelserika intresseorganisationen Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) krävde att en uppdelning av gamla, funktionshindrade, barn och fattiga skulle ske inom fattigvården. Fram till år 1956 var åldringsvården nämligen en del av fattigvården. Detta var något som skapade en stigmatisering där både boende och personal såg på varandra med mycket fördomar. Ett ålderdomshem var ingen plats man ville till och det blev ett motstånd mot ålderdomshemmen och röster höjdes för att försöka påverka de styrande att ändra i sin äldrepolitik. Det talades på 1940-talet om hemhjälp som en form av omsorg istället för att köra iväg den som ändå klarar sig själv rätt bra själv till ett ålderdomshem. Socialstyrelsen ville istället bygga ut ålderdomshemmen men fick se sig besegrade av ett brett stöd ute bland folket som var emot detta. Socialminister Gunnar Sträng tillsatte år 1952 Åldringsvårdsutredningen. Det var denna utredning som ledde till att man fyra år senare, 1956, beslöt sig för att skilja på åldringsvård och fattigvård.

Andra former av vård

I Åldringsvårdsutredningen pekade man ut hemhjälp, efter flera års påtryckningar, som ett alternativ till ålderdomshemmen. I utredningen gick det att läsa ”åtgärderna inom åldringsvården måste i första hand och i största möjliga utsträckning inriktas på att med alla medel förhjälpa de gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem”. Ålderdomshemmen skulle vara till för de som behövde ständig tillsyn och vård. En mer humanare och individualiserad äldreomsorg växte fram där man såg på varje person som en egen individ, inte bara ytterligare en som ska tas hand om. Detta humanare sätt att se på de gamla fortsatte på 1960-talet då mycket fokus låg på bostäderna. Det var många äldre som bodde omodernt och i dåliga bostäder, något staten ämnade att ändra på genom att låna ut pengar till byggande av sjukhem och bostadsförbättringar.