KopjeOnder

Levnadsstandarden

Under den tid som fattigauktioner pågick kom många hemska historier om hur de som blivit utsatta för en fattigauktion behandlades illa och blev utsatta för diverse övergrepp. Socknarna ville inte riktigt heller rycka in och hjälpa till om det verkligen inte behövdes. Detta innebar att det var endast om ingen anhörig fanns till hands som socken fick rycka in. Från socknens sida underströk man att de fattiga skulle vara synnerligen tacksamma över att socken brydde sig om att hjälpa dem överhuvudtaget. Det finns flera exempel på villkor man behövde uppfylla för att få hjälp av sockens så kallade fattigkassa. I vissa socknar var man tvungen att testamentera sina ägodelar till socknens fattigkassa för att få hjälp, det vill säga få tillgång till fattigstuga.

Levnadsstandarden för fattighjonen

De fattiga korsade ibland sockengränser för att tigga i en annan socken då det var det som krävdes ibland. Alla gör vad man kan för att få ett drägligt liv. Men detta med att tigga i en annan socken sågs det allvarligt på. Den som ertappades med detta kunde förlora sin rätt till stöd från sin socken. För att kontrollera tiggarna fanns det så kallade tillsynsmän inom fattigvården.

De hade flera olika uppgifter men en av dessa var att kontrollera tiggare från andra socknar. Man ville självklart att sina tillsynsmän gjorde ett bra jobb och för att uppmuntra dem till det fick de betalt för varje utsocknes tiggare de lyckade ta fast. Detta gällde dock inte i alla socknar utan kunde skilja sig åt beroende på vad man beslutade på sockenstämman. En ny lag som trädde i kraft år 1870 minskade rätten att få hjälp. Anledningen till åtstramningen var att fattigvården kostade alltför mycket. På landsbygden kunde utgifterna för fattigvården vara runt 30 procent av de totala kostnaderna och i städerna ungefär 10 – 15 procent.

Förändring sker

I början av 1900-talet hölls den första fattigvårdkongressen som diskuterade idéer om hur en humanare fattigvård skulle kunna bedrivas. Ett steg i detta var att utbilda fattigvårdsföreståndare vilket skulle vara myndiga personer. Två år senare var den första kullen utbildad och klar. Man kallade det som ägde rum med ökade utgifter för fattigvården för sociala problem. Man började fundera på hur det samhälle man ville leva i skulle se ut och hur man skulle åstadkomma förändringarna som krävdes för detta.

Det fanns vid denna tid runt fem miljoner invånare i cirka 2 400 kommuner, varav de flesta låg på landsbygden. De unga flyttade till städerna och kvar var åldringarna. Utgifterna för kommunerna ökade vilket ledde till skattehöjningar och många kommuner hamnade i en ond cirkel då höjda skatter gjorde att ännu fler av den yngre befolkningen flyttade till större och rikare kommuner med lägre skattesats. Problemet runt om i Sverige uppmärksammades av riksdagen och flera förslag kom på tal, bland annat en ålderdomspensionering. År 1913 fattade riksdagen beslut om att införa allmän pensionsförsäkring och man var därmed först i världen med att införa en försäkring som omfattade hela befolkningen. Pensionsåldern sattes dock till en ålder på 67 år och medellivslängden var samtidigt 58 år. Trots det så var det en viktig markering och början på en humanare omsorg.