KopjeOnder

Livet på fattigstugan

För den som levde i en fattigstuga var tillvaron både tuff och knaper. Man skulle samsas med många andra som också var i samma sits som en själv och man hade inget utrymme som bara var ens eget. Den som hamnade på fattigstugan kom också i regel att stanna här livet ut. Det gällde dock inte alltid barnen. De barn som blev arbetsföra och bedömdes kunna vara en tillgång för samhället skrevs ut i hopp om att de skulle kunna hitta sig ett jobb och på det sättet kunna försörja sig själva. De som befann sig i fattigstugorna var dock till störst del äldre kvinnor och de stannade kvar i fattigstugan fram till sin död.

Fattigstugan

I fattigstugan fick alla ta hand om sig själva och varje sovsal fick en föreståndare. Det blev den som var piggast som blev föreståndare. Fattighusen skilde sig åt på landsbygden och i städerna. På landsbygden blandades gamla, sjuka, barn och psykiskt instabila medans det i städerna fanns inrättningar för de olika grupperna så de inte behövdes blandas.

I städerna kallades fattigstugorna oftast för fattighus eller anstalter, beroende på hur många som bodde där och hur inrättningen såg ut. I fattigstugorna var det inte alltid lätt att hålla sams. Det var många som skulle dela på samma utrymme och med begränsade möjligheter till att laga mat var det ofta dispyter om vem som skulle göra vad vid vilken tid. Varje hjon hade ett litet skåp för sina tillhörigheter, det var den privata yta man hade. På sommaren började dagarna klockan fem på morgnarna.

På vintern var det klockan sju som gällde. En timme gick åt till att göra grundläggande saker som att klä sig, städa och vårda sin personliga hygien. Beroende på hur mycket man orkade och i vilket skick man var fanns olika sysslor att utföra. Typiska uppgifter för kvinnorna var att agera baderskor och städerskor medans männen fick vara dödgrävare eller brandvakter. Barnen som befann sig på fattigstugan skulle gå i skolan men hade även mindre sysslor att göra. Exempel på barnens sysslor kunde vara att hugga ved. På kvällen låstes fattigstugan, ofta runt klockan nio eller tio på kvällen.

Tryckt och spänd stämning

Alla hjon som inte var alltför sjuka skulle vara närvarande på gudstjänsterna på söndagar och helgdagar. I städerna fanns oftast en tillhörande kyrka till fattighuset eller anstalten. För de flesta var det ett skönt och behövligt avbrott i vardagen. Förutom detta avbrott rullade bara vardagarna på, med samma rutiner dag in och dag ut. Fattigstugorna, fattighusen och anstalterna kunde dock se annorlunda ut beroende var i landet man befann sig.

I Sabbatsberg i Stockholm fanns ett fattighus som var en av de som hade det betydligt bättre än andra. Här serverades mat till hjonen som innehöll betydligt mer näringsrika ingredienser än vad de på andra fattighus fick. På andra anstalter och fattighus i städer serverades vattensoppa och ärtmjölsröra. Dessa två rätter var standard. Hjonen på Sabbatsberg fattighus kunde dessutom få lön för sitt arbete så de kunde köpa ytterligare mat om de önskade. I och med fattigvårdslagen som kom 1918 ersattes fattigstugorna med ålderdomshem. Det dröjde dock fram till 1930-talet som märkbara förändringar skedde och en humanare omsorg började framträda.