KopjeOnder

Rotegång

I Sverige och andra länder runt om i världen finns det idag olika former av högkvalitativa vårdboenden. Det vanligaste är vårdboenden för äldre människor i behov av daglig hjälp och gruppboenden där människor med olika svårigheter i vardagen bor. Dessa svårigheter kan bero på mentala eller fysiska handikapp. Då människors behov av hjälp varierar stort från person till person finns det därför individuella insatser som görs. Det är även därför olika former av vårdboenden finns. Men det har inte alltid sett ut på detta sätt.

Rotegångens början

Innan kommuner runt om i landet blev ansvariga för att bedriva olika former av vårdboenden såg det annorlunda ut. Rotegång var ett system som tillämpades redan under medeltiden och det var då kyrkan och klostren som ansvarade för att ta hand om de fattiga och sjuka. När sedan klostren lades ner efter reformation innebar det att många i nöd helt plötsligt fann sig själva utan tak över huvudet. Det var då socknarna fick ställa upp för att bedriva någon form av omsorg för de fattiga och sjuka. Hur man gjorde det då var inte direkt den humanaste lösningen sett till hur det fungerar idag, men det var så det fungerade då.

Hur rotegång fungerade

Det så kallade fattighjon som inte kunde placeras på fattigstuga fick gå mellan gårdarna i en ordningsföljd där man fick hjälpa till och göra så gott man kunde. Rotegång fanns för både barn och vuxna. Det var vanligt att man fick vandra mellan sex olika gårdar och att man spenderade drygt en vecka på varje gård innan man gick vidare till nästa. Detta var ett sätt att hjälpa den fattiga att få mat och logi och inte hamna i en fattigdom som så småningom skulle leda till svält.

Vilka som hade rätt till hjälp beslutades i sockenstämmorna. I många socknar fick fattighjonet en så kallad fattigklubba. Detta var ett trästycke som man alltid bar med sig. På trästycket var de olika gårdarnas bomärken inristade och det framgick vilka gårdar fattighjonet skulle besöka och även hur länge den hade rätt att vara på varje gård. I Upplandslagen från år 1296 beskrivs hur fattiga hade rätt till att bli omhändertagna i varje hushåll under ett dygn i taget. Det fanns redan då alltså en lag som syftade till att människor skulle ombesörjas, rotegång var en form av omsorg som rent praktiskt syftade till att fattighjonet skulle få tak över huvudet och mat att äta.

I en annan lag, kyrkolagen från år 1686, uppmanades församlingar att bygga det som skulle bli de fattighus där de fattiga och sjuka kunde bo. Det var dock inget krav på att en socken skulle ha ett fattighus. Detta ändrades i och med 1734 års lag då det föreskrevs att varje socken skulle ha ett fattighus. Men bara ett fattighus räckte inte alltid och för de som inte fick plats var rotegång det enda alternativet. Rotegång var också något som många fattiga föredrog framför att bli placerad i fattigstuga. Anledningen är att den fattige säkerligen fick mer hjälp på gårdarna än i en fattigstuga där man skulle bli tvungen att klara sig själv.

Fattigklubba